Med min uppväxtfamilj med bara mamma och mormor var det inte så illa men lite konstigt var det, om jag jämförde mig med kompisarnas mammor som var hemmafruar och pappor som jobbade från morgon till kväll. Lite otur där men omtyckt var jag hemifrån.
Den stora turen i livet var att jag över huvud taget kom till världen. Oddsen var lika låga som att vinna på lotto eller ännu lägre. En på flera miljoner spermier. Mina föräldrar var inte gifta och att dom träffades var ju bara det en slump. De hade inga gemensamma framtidsplaner trots att dom umgicks i två år. Jo, mamma ville ha en rik man och så långt stämde det med pappa, men han föredrog sitt fria liv som egenföretagare framför familjeliv. Så när jag blev till, då drog han vidare. Det var ju bra ur min synpunkt, att han inte drog tidigare. Men synd ändå att han drog. Sedan var det fråga om abort, men även det hindret passerade jag. Mamma ville bli ensamstående.
Jag föddes i slutet av kriget. Det var ransoneringar men med tiden hade det land som jag råkade födas i en stor fördel av att ha stått utanför kriget. Exporten till de krigshärjade länderna skapade snart det välstånd som jag fick ta del av. Det var barnavård, fiskleverolja, gratis skolor, sjukvård i världsklass och varma bostäder. Sverige var under en period rikast i världen. Rekordåren. Allt detta och demokrati och en välfungerande statsapparat därtill hade skapats just när jag kom till världen. Fred och trygghet. Folkhem. Hur hamnade jag där? En osannolik händelse helt enkelt. Tacksamhet är ordet. Så varför förarga sig på sin uppväxt och dess brister. Relativt sett alltså.
ROLF HEDBERG
